Lilla smycket av Patrick Modiano

Patrick Modiano beskriver så väl sitt Paris i denna melankoliska lilla roman om en förstörd barndom. Thérèse Cardères, som en gång kallades ”lilla smycket”, då hon var sju år, tror sig känna igen sin mor i tunnelbanan. Damen bär en gul kappa. Kan detta verkligen vara den kvinna som dog i Marocko för många år sedan? Sökandet efter ledtrådar från vaga barndomsminnen tar sin fart. Vem var denna kvinna som hade övergivit henne och som hon trodde  var död? Har ni inte läst några böcker av den franske Nobelpristagaren förut så är denna bok en bra början. Romanen är inte lång och Modiano har ett bra flyt i sitt sätt att skriva. En lättläst bok med andra ord. /Christina

Levande och döda i Winsford

Maria en svensk medelålderskvinna reser med sin hund till Exmoor, Winsford i sydvästra England. Hon hyr ett hus några månader under förevändningen att hon är författare och vill ha lugn och ro för att kunna skriva färdigt sin bok. Huset ligger avskilt ute på en stor hed, här finns bara vildhästar, tät dimma och det dånande ljudet från havet.
Tillsammans med sin hund försöker Maria skapa rutiner, varje morgon tänder hon i kaminen, hon gör väderobservationer som nedtecknas allt detta följs av en lång förmiddagspromenad ute på heden.
Långsamt nystas Marias bakgrund upp, varför hon är där. Varför hon är så noga med att inte lämna några spår efter sig, alltid betala kontakt, aldrig använda mobiltelefonen. Ingen vet vart hon är och så vill hon att det ska förbli. Men en morgon när Maria vaknar ligger det två döda fasaner utanför hennes dörr och någon har skrivit ordet "death" på hennes bil. En mycket spännande bladvändare! Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser Albert Bonners Förlag (2013).

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Om jag tänker på en riktigt hemsk barndom är det nära till hands att tänka på närhet till våld av olika slag, alkoholmissbruk och incest. Men tänk dig att i stället växa upp i en familj där du blir försummad känslomässigt. Ingen vill lyssna på dig, ingen vill lära dig något eller förklara saker för dig, ingen vill ta dig på allvar utan gillar att förlöjliga dig istället och ingen tar någonsin på dig eller tröstar dig när du är ledsen.  När någonting oförklarligt inträffar i ditt liv har du ingen att fråga. I Åsa Grennvalls bok deras ryggar luktade så gott får vi möta Jenny som växer upp under 70- och 80-talen och har det precis så, en barndom full av känslomässig försummelse av människor som inte begriper och därför inte kan ställas till svars. I den grafiska romanens form där bild och text samverkar blir budskapet så tydligt och berättelsen oerhört drabbande.

Skymningslandet

Martina går ut gymnasiet utan direkt toppbetyg. Hon har bråttom att flytta hemifrån och börja leva sitt eget liv. Men vad är det egentligen för möjligheter som erbjuds en ung person idag, utan betyg och arbetslivserfarenhet. Martina får ett timvikariat som städare på ett hotell, en minst sagt otrygg anställning. Vikarierna blir utnyttjade och ingen vågar säga ifrån av rädsla för att förlora jobbet. När en gäst lämnar avföring i handfatet får Martina nog.

Genom fönstret på caféet får Martina syn på Tessan, de har inte setts på flera månader. De börjar prata och Martina berättar om sin situation. Tessan som däremot har det riktigt bra ordnat för sig, bor på herrgård, jobbar som hembiträde och har egen bil tar med sig Martina till Glimmenäs.
Florence, kvinnan som bor på Glimmenäs herrgård blir förtjust och anställer Martina som sin sekreterare. Florence är en 80-årig kvinna som lever i tron att det är 1943, att andra världskriget rasar för fullt och att hennes pappa är diplomat i Kairo. Tessan och Martina spelar med. De dukar upp till påhittade middagar med gäster som sedan länge är döda. Tessan och Martina har det bra, de har boende, mat, en ok lön dessutom en välfylld vinkällare. Martina mår bättre än på mycket länge, hon känner sig trygg, sover bra, har ingen ångest och vill stanna på Glimmenäs för alltid.
Efter en bilolycka utanför herrgården kommer en ny tjej till Glimmenäs. En tjej som inte heller har någonting att återvända till. Längre fram i berättelsen kommer två killar, Pontus och Andreas. Plötsligt är de fem ungdomar på Glimmenäs. De lever i ett kollektiv, de har hittat en trygg kravlös plats där de får vara ifred. Ett ostört liv som de till varje pris vill behålla. Men någonting händer som stör deras planer... (Skymningslandet av Marie Hermansson Albert Bonniers förlag 2014).

Ryttarna av Mats Wahl

Det här är den första delen i serien Blodregn och oj vad bra den är! Det är ett framtida Sverige där både väder- och samhällsklimatet har förändrats drastiskt. Orkaner är vanliga och delar av Sverige är obeboeligt. Det är ett övervakningssamhälle på många plan, regeringen styr och övervakar alla och kontrollerar befolkningen med kontroll och censur, människorna övervakar varandra med videoövervakning och larmanordningar. Polisen är korrupt och kriminella gäng styr marknaden. Samhället återgår till att organiseras i familjeenheter och man får känslan av att slungas tillbaka till vikingatiden eller en isländsk saga samtidigt som helikoptrar hovrar ovanför huvudet på en, det är en häftig kombination. Elin och hennes familj ligger i fejd med grannfamiljen och i den uppblossande konflikten dödar Elin överhuvudet Björn i den andra familjen samtidigt som Elins bror Vagn blir tillfångatagen och hans häst Ronja dör. Ensam måste Elin möta fienden och försöka få tillbaka sin bror. Det blir en svår uppgift att bemästra, speciellt eftersom fienden kan lura överallt i vilken skepnad som helst. Vem som är vän och vem som är fiende är svårt att veta och kanske finns det krafter i skymundan som drar i trådarna. Jag ska genast slänga mig på del två.

Vägen av Cormac McCarthy

Jag kan förstå dragningskraften till undergångstemat bättre efter att ha läst Vägen.  Cormac McCarthy slår an precis rätt ton för att man som läsare ska förstå hotet och bära det med sig, det är en smärtsam, jobbig, gastkramande, ångestframkallande, nästan outhärdlig och fantastisk läsupplevelse han bjuder på. Någon sorts global katastrof har drabbat jorden, luften är full av sot och stoff som skymmer solen och allt är dött. Pojken och hans Pappa hör till de få överlevande, med ansiktsmasker rör de sig längst en väg med sina få ägodelar i en shoppingvagn. En pistol har mannen, med två kulor i, den ska de använda för att ta livet av sig tillsammans om något hemskt skulle hända. Det de fruktar mest är att träffa på andra människor, det finns ingen moral kvar och människans överlevnadsinstinkter tillåter kannibalism och barbari. Ingen går att lita på. Vid ett tillfälle måste mannen offra en kula på att skydda sig och pojken och då finns inte ens den sista utvägen kvar. Inget hopp har han kvar, mannen, men för pojkens skull intalar han sig att det blir annorlunda när de når havet. Pojken som är oförstörd kanske har en framtid. Det här är lätt årets läsupplevelse för mig, men jag kommer aldrig att våga läsa den igen.

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Miira är andra generationens invandrare och bor med sina finska föräldrar i Gårdsten, där finns den finska föreningen och där bor flest finnar i 80-talets Göteborg. Miira är född i Sverige, men hon och de andra barnen med finskt ursprung går i ”finneballeklassen”. Den svenskundervisning de får är ”svenska för invandrare” och de möter en vuxenvärld som redan har dömt ut de. Den framtid de möjligtvis kan drömma om är att bli städare eller jobba på bandet på Volvo. Men Miira vill bli statsminister eller hjärnkirurg och i henne gror en väldig ilska, en ilska som försätter henne i många omöjliga situationer. Vuxenvärlden är inte att lita på, förutom Mamma och Pappa som är relativt bra ändå finns en social och sexuell utsatthet som bara ökar Miiras ilska. Ilska över Veras dåliga tänder och sug efter flykt, ilska över Susannas våldsamma Pappa, ilska över pojkarnas blickar och kommentarer, ilska över att vara fast i Gårdsten. Miira gör vad hon kan, hon skriver brev till politiker, hon hotar Susannas pappa med döden, hon slåss med Lasse, men samtidigt vet hon att hennes språk och ursprung, hennes stämpel som ”finnsson”, innebär att hennes röst inget är värd. Ingenbarnsland är en rasande uppväxtskildring och en uppgörelse med en vuxenvärld som svek. Eija Hetekivi Olsson skildrar utsattheten med ett eget språk och en smittande överlevnadsenergi. Ingenbarnsland borde alla läsa, tycker jag. Låna den på biblioteket!