Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Miira är andra generationens invandrare och bor med sina finska föräldrar i Gårdsten, där finns den finska föreningen och där bor flest finnar i 80-talets Göteborg. Miira är född i Sverige, men hon och de andra barnen med finskt ursprung går i ”finneballeklassen”. Den svenskundervisning de får är ”svenska för invandrare” och de möter en vuxenvärld som redan har dömt ut de. Den framtid de möjligtvis kan drömma om är att bli städare eller jobba på bandet på Volvo. Men Miira vill bli statsminister eller hjärnkirurg och i henne gror en väldig ilska, en ilska som försätter henne i många omöjliga situationer. Vuxenvärlden är inte att lita på, förutom Mamma och Pappa som är relativt bra ändå finns en social och sexuell utsatthet som bara ökar Miiras ilska. Ilska över Veras dåliga tänder och sug efter flykt, ilska över Susannas våldsamma Pappa, ilska över pojkarnas blickar och kommentarer, ilska över att vara fast i Gårdsten. Miira gör vad hon kan, hon skriver brev till politiker, hon hotar Susannas pappa med döden, hon slåss med Lasse, men samtidigt vet hon att hennes språk och ursprung, hennes stämpel som ”finnsson”, innebär att hennes röst inget är värd. Ingenbarnsland är en rasande uppväxtskildring och en uppgörelse med en vuxenvärld som svek. Eija Hetekivi Olsson skildrar utsattheten med ett eget språk och en smittande överlevnadsenergi. Ingenbarnsland borde alla läsa, tycker jag. Låna den på biblioteket!

vi ska ta oss ur den här friheten och in i en annan

Johannes Anyuru låter Homeros skepp kommunicera med Göteborgs nattbussar i sin fina diktsamling Det är bara gudarna som är nya (W&W 2003). Du som hört honom läsa sina dikter glömmer det aldrig.

"Med benet rakt ut från kroppen,
hastigt pendlande uppåt
i en spark
står han ute i regnstormen
och mäter upp luftrummet mellan sig själv
och dörrvakten, mäter upp avstånd till
resten av allting, som svarar
med en blick; med en
ohygglig, kall blick av makt.

Hjälten, dödsdömd och envis, förbli
densamme.

Det är bara gudarna som är nya./.../"

Åkes sista om Winter

Göteborgsförfattaren Åke Edwardson skriver deckare om polisen Erik Winter och hans kollegor, samtliga utspelar sig i göteborgsmiljö. Den tionde och sista delen i sviten heter Den sista vintern ( Norstedts 2008), och eftersom jag läst de nio tidigare läser jag den här delen också. Jag kan inte låta bli, trots att jag efter att jag läst klart boken vet att jag kommer att få samma känsla som när man ätit lite för mycket godis, lite... mätt. Men jag måste ju se hur det går! Dessutom tycker jag nog ändå att Åke Edwardson står sig ganska bra rent litterärt om man ser till övriga svenska deckarförfattare. Den har börjat ganska spännande, med ett mord i en lägenhet i Vasastan. /Stina

Driver runt i Göteborg

Om du letar efter en orginell romandebut som utspelar sig i Göteborgsmiljö kanske Göteborg i päls (Norstedt 2006) av Per Johansson kan falla dig på läppen. Det är en betraktelse ur en ung mans perspektiv. Berättarjaget skildrar det hårda livet som diskare på en av Hagas krogar, och den existensiella ångest som har en tendens att infalla i tjugoårsåldern när man ska hitta sin plats och sin riktning i livet. Titeln anspelar inte på några hermelinpälsar, utan syftar på de råttor som kalasar på diskens matrester. /Stina