Vägen av Cormac McCarthy

Jag kan förstå dragningskraften till undergångstemat bättre efter att ha läst Vägen.  Cormac McCarthy slår an precis rätt ton för att man som läsare ska förstå hotet och bära det med sig, det är en smärtsam, jobbig, gastkramande, ångestframkallande, nästan outhärdlig och fantastisk läsupplevelse han bjuder på. Någon sorts global katastrof har drabbat jorden, luften är full av sot och stoff som skymmer solen och allt är dött. Pojken och hans Pappa hör till de få överlevande, med ansiktsmasker rör de sig längst en väg med sina få ägodelar i en shoppingvagn. En pistol har mannen, med två kulor i, den ska de använda för att ta livet av sig tillsammans om något hemskt skulle hända. Det de fruktar mest är att träffa på andra människor, det finns ingen moral kvar och människans överlevnadsinstinkter tillåter kannibalism och barbari. Ingen går att lita på. Vid ett tillfälle måste mannen offra en kula på att skydda sig och pojken och då finns inte ens den sista utvägen kvar. Inget hopp har han kvar, mannen, men för pojkens skull intalar han sig att det blir annorlunda när de når havet. Pojken som är oförstörd kanske har en framtid. Det här är lätt årets läsupplevelse för mig, men jag kommer aldrig att våga läsa den igen.