Sveket av Ursula Poznanski

Undergångsteman av olika slag är ett aldrig sinande uppslag som fascinerar. Gång på gång kommer nya skildringar av en dyster framtid där människan skapar sig världar i silos eller skapta rymdstationer, en framtid där de flesta är döda och de överlevande svälter och slåss inbördes över de få rester som finns kvar, världar där vissa anser sig stå över andra, luras och stänger in, låtsas att skydda människorna från diffusa yttre hot där det i själva verket är de själva som utgör hotet. I Sveket skapar Ursula Poznanski just en sådan hotfull, skrämmande värld och hon gör det riktigt bra, tycker jag. I den här verkligheten har människan stängt in samhällen i skyddade bubblor, små minisamhällen utan solljus, isolerade från den utarmade, förstörda yttervärlden där endast så kallade primitiva finns kvar. I sfärerna skapas invånarna med provrörsbefruktning och utbildas och rankas inbördes. Ria är rankad som nummer sju i sin sfär och spås en lysande framtid, tillsamman med Aureljo som rankas som nummer ett lever hon ett styrt, men tryggt liv. Utanför sfärerna lever ytterbefolkningen i klaner med minimal kontakt med sfärerna. Bland skelett av den gamla världen, i sträng kyla och med minimalt att äta slåss de med varandra om det som finns att tillgå. Vid ett tillfälle överhör Ria ett hemligt samtal där hon, Aureljo och fyra andra anklagas för en konspiration som hotar sfärerna. Plötsligt förbytts Rias liv till ett liv som jagad utan möjlighet att lita på någon. Och världen utanför sfärerna är en hotfull plats.