Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson

Miira är andra generationens invandrare och bor med sina finska föräldrar i Gårdsten, där finns den finska föreningen och där bor flest finnar i 80-talets Göteborg. Miira är född i Sverige, men hon och de andra barnen med finskt ursprung går i ”finneballeklassen”. Den svenskundervisning de får är ”svenska för invandrare” och de möter en vuxenvärld som redan har dömt ut de. Den framtid de möjligtvis kan drömma om är att bli städare eller jobba på bandet på Volvo. Men Miira vill bli statsminister eller hjärnkirurg och i henne gror en väldig ilska, en ilska som försätter henne i många omöjliga situationer. Vuxenvärlden är inte att lita på, förutom Mamma och Pappa som är relativt bra ändå finns en social och sexuell utsatthet som bara ökar Miiras ilska. Ilska över Veras dåliga tänder och sug efter flykt, ilska över Susannas våldsamma Pappa, ilska över pojkarnas blickar och kommentarer, ilska över att vara fast i Gårdsten. Miira gör vad hon kan, hon skriver brev till politiker, hon hotar Susannas pappa med döden, hon slåss med Lasse, men samtidigt vet hon att hennes språk och ursprung, hennes stämpel som ”finnsson”, innebär att hennes röst inget är värd. Ingenbarnsland är en rasande uppväxtskildring och en uppgörelse med en vuxenvärld som svek. Eija Hetekivi Olsson skildrar utsattheten med ett eget språk och en smittande överlevnadsenergi. Ingenbarnsland borde alla läsa, tycker jag. Låna den på biblioteket!