Få kan ha undgått diskussionen kring sanningshalten i böckerna om Mia som Liza Marklund skrivit tillsammans med psudonymen Mia Eriksson. Den bok som rönt mest uppmärksamhet är Gömda: en sann historia (Bonnier Alba 1995). I den skildras hur Mia tvingas fly undan en våldsam man. Många delar av historien överensstämmer med verkligheten, men inte alla har det visat sig. Det gör Monica Antonsson klart i boken Sanningen om Gömda (Blue Media 2008). Magnus Persson, docent i svenska på Malmö högskolas lärarutbildning säger i GP den 14 januari att det är positivt om förlagen får sig en tankeställare och om läsarna blir mer kritiska, och passar på att slå ett slag för skönlitteraturen. Han menar att om man bara läser "sanna historier" missar man viktig träning i empati, fantasi och inlevelse som skönlitteratur kan ge. Tänkvärt...och jag kan inte låta bli att känna mig lite korkad, eftersom jag svalde hela Gömda-historien så okritiskt när böckerna kom. Men det var jag uppenbarligen inte ensam om.
